Sökande efter regionens själ

Det inskränkta förhållningssättet ”sig själv nog” har hämmat regionernas utveckling i Sverige länge nog nu. Det var 1994 när vi blev en del av EU-gemenskapen, när kontakterna i Bryssel blev minst lika viktiga som kontakterna i Stockholm som regionbyggandet startade.
Nu 2009 har Gotland fått klartecken att bilda en egen ”storregion” och vi har ställts inför en oerhörd utmaning. Låt oss anta den utmaningen. Låt oss med Europas regioner som förebild skapa egna muskler. Låt oss likt Katalonien, Lille eller någon annan framgångsrik europeisk region på sikt göra den egna regionen viktigare och starkare än staten.

Nyckeln till skapandet av den egna starka ”storregion” ligger i att bilda starka nätverk. Parterna som ingår i nätverket behöver inte nödvändigtvis ligga intill varandra. Ett bra exempel på att parter som ingår i regioners nätverkssamarbete inte behöver ligga nära varandra är Västerbotten och Karelen som samarbetat i många år. Tack vare det nätverket har stora volymer skogsråvara förädlats i Västerbotten. Lombardiet i Italien och Katalonien i Spanien lär ha omfattande utbyte gällande teknisk utveckling.
Vad det är som gör att olika regioner finner varandra och utvecklar ett samarbete skiftar naturligtvis men oftast tror jag att vanliga dagliga kontakter som skapar samhörighet mellan personer är grogrunden när regionerna till slut finner varandra. När vi letar efter dessa samhörigheter tror jag vi skall leta efter lokala identiteter.

Östgöte eller stockholmare, sörmlänning eller dalmas ja kanske rent av västmanlänning eller värmlänning och mitt uppe i allt detta har vi örebroare. Det här är trevliga benämningar, eller kanske är det smeknamn det handlar om, på folk som på ena eller andra sättet är starkt eller mera löst relaterade till någon ort någonstans mitt i Sverige. Begreppen har med identitet att göra. Var och en kan ha flera identiteter samtidigt. En del av identiteten kommer från bygden där vi bor. En del kommer från vår uppväxt eller från våra roller i arbetslivet. Annat kommer från atmosfären eller om man skall säga ”sådant som sitter i väggarna”. Med det menar jag sådant som kommer av intressen, politik, yrket etc. Vilka värderingar, vilka invanda rutiner vi följer kan vara avgörande för om vi uppfattas relatera till den ena eller till den andra geografiska etiketten. Vår identitet är komplex, baserad på såväl vår personliga och kollektiva historia som våra relationer i varje enskilt ögonblick men det råder inte längre någon tvekan om samhörigheten.

Genom öppenhet och vilja till att ge och att ta emot influenser från många håll får vi inte bara den egna identiteten förstärkt, vi får också en gemensam utveckling där jag är övertygad om att helheten är större än summan av delarna ifall att delarna nu låter sig avgränsas och mätas.
Även om de uppräknade geografiska etiketterna på många sätt hör ihop kan de inte sammanföras under något bestämt samlingsnamn, om anspråket skall vara ”någotsånär heltäckande”. När man söker efter minsta gemensamma nämnare hittar man beröringspunkter mellan de uppräknade, men också mellan exempelvis sörmlänningar och norrbottningar, mellan östgötar och skåningar. Man hittar beröringspunkter mellan jämtar och de som bor i Tröndelag. Hela Tornedalen hänger ihop mycket starkare än vad nationsgränsen mellan Sverige och Finland någonsin kan avgränsa. Hela den svenskspråkiga delen av södra Finland har starka band till Mälardalen liksom skåningar och hallänningar har starka band i Danmark.

Listan på platser där smeknamnen härstammar från och där nätverken har sina grenar kan göras lång men vi stannar nu och vi konstaterar att det här hänger ihop. Att vi inte borde göra regionindelningen konstigare än att använda begreppen Götaland, Svealand och Norrland samt Gotland och Halland eftersom de redan fått regeringens löfte om att få bilda egna "storregioner". Gotland som ”storregion” blir trovärdigt och önskvärt först efter ett omfattande nätverksbyggande, låt oss starta det bygget nu.

Därutöver måste vi lära oss att samarbeta mycket bättre i hela Norden gällande EU. Naturligtvis får vi ett helt annat genomslag om vi klarar av att snacka oss samman och driva gemensamma Nordiska uppfattningar, (med gemensamt Norden menat jag inte bara Sverige, Finland och Danmark; jag tänker också på Baltikum och Island och på sikt även Norge) inte köra var och en sitt eget race.