Barnsjukvård & vård i livets slutskede

I dag förväntar sig sjukvårdspolitiker att läkare skall avbryta livsuppehållande behandling när hjärndödhet har inträffat eller när den kvalificerade medicinska bedömningen är att ett litet barn aldrig kommer att kunna kommunicera med omvärlden. Allmänheten förväntar sig att sjukvårdens resurser skall användas förnuftigt, att någon som är bortom all räddning inte skall blockera platsen när någon anhörig behöver högspecialiserad specialistvård för att rädda livet.

För mig är det självklart att en läkare som efter att ett kvalificerat läkarteam kommit fram till att livsuppehållande behandling skall upphöra ger smärtstillande dos som visar sig vara dödlig har gjort något barmhärtigt.

Åklagaren som ryckt loss händelsen från sitt sammanhang, skickat poliser till läkarens arbetsplats för att gripa henne och åtalat henne för mord därför att för höga doser av smärtstillande medel i efterhand har konstaterats tycker jag visat prov på fullständigt hjärnsläpp.

Är det verkligen förtydligade riktlinjer från Socialstyrelsen eller en parlamentarisk utredning om vård i livets slutskede som är mest angeläget just nu?

Är det inte så att den praxis som redan tillämpas i sjukvården är bra? Är det inte behovet av en bred diskussion med allmänheten om orsak och verkan och vilka prioriteringar som sjukvården redan gör som förtjänar informationsinsatser.

Naturligtvis är det orimligt att läkare skall riskera åtal för mord när de följer den praxis som sjukvården redan utvecklat. Visst kan vård i livets slutskede förtjäna en utredning men i nuläget har vi inte tid att vänta på något sådant.

Hela vården kommer att bli blockerad om alla läkare som sköter sitt jobb skall åtalas för mord och buras in.