Sökande efter regionens själ

Det inskränkta förhållningssättet ”sig själv nog” har hämmat regionernas utveckling i Sverige länge nog nu. Det var 1994 när vi blev en del av EU-gemenskapen, när kontakterna i Bryssel blev minst lika viktiga som kontakterna i Stockholm som regionbyggandet startade.
Nu 2009 har Gotland fått klartecken att bilda en egen ”storregion” och vi har ställts inför en oerhörd utmaning. Låt oss anta den utmaningen. Låt oss med Europas regioner som förebild skapa egna muskler. Låt oss likt Katalonien, Lille eller någon annan framgångsrik europeisk region på sikt göra den egna regionen viktigare och starkare än staten.

Nyckeln till skapandet av den egna starka ”storregion” ligger i att bilda starka nätverk. Parterna som ingår i nätverket behöver inte nödvändigtvis ligga intill varandra. Ett bra exempel på att parter som ingår i regioners nätverkssamarbete inte behöver ligga nära varandra är Västerbotten och Karelen som samarbetat i många år. Tack vare det nätverket har stora volymer skogsråvara förädlats i Västerbotten. Lombardiet i Italien och Katalonien i Spanien lär ha omfattande utbyte gällande teknisk utveckling.
Vad det är som gör att olika regioner finner varandra och utvecklar ett samarbete skiftar naturligtvis men oftast tror jag att vanliga dagliga kontakter som skapar samhörighet mellan personer är grogrunden när regionerna till slut finner varandra. När vi letar efter dessa samhörigheter tror jag vi skall leta efter lokala identiteter.

Östgöte eller stockholmare, sörmlänning eller dalmas ja kanske rent av västmanlänning eller värmlänning och mitt uppe i allt detta har vi örebroare. Det här är trevliga benämningar, eller kanske är det smeknamn det handlar om, på folk som på ena eller andra sättet är starkt eller mera löst relaterade till någon ort någonstans mitt i Sverige. Begreppen har med identitet att göra. Var och en kan ha flera identiteter samtidigt. En del av identiteten kommer från bygden där vi bor. En del kommer från vår uppväxt eller från våra roller i arbetslivet. Annat kommer från atmosfären eller om man skall säga ”sådant som sitter i väggarna”. Med det menar jag sådant som kommer av intressen, politik, yrket etc. Vilka värderingar, vilka invanda rutiner vi följer kan vara avgörande för om vi uppfattas relatera till den ena eller till den andra geografiska etiketten. Vår identitet är komplex, baserad på såväl vår personliga och kollektiva historia som våra relationer i varje enskilt ögonblick men det råder inte längre någon tvekan om samhörigheten.

Genom öppenhet och vilja till att ge och att ta emot influenser från många håll får vi inte bara den egna identiteten förstärkt, vi får också en gemensam utveckling där jag är övertygad om att helheten är större än summan av delarna ifall att delarna nu låter sig avgränsas och mätas.
Även om de uppräknade geografiska etiketterna på många sätt hör ihop kan de inte sammanföras under något bestämt samlingsnamn, om anspråket skall vara ”någotsånär heltäckande”. När man söker efter minsta gemensamma nämnare hittar man beröringspunkter mellan de uppräknade, men också mellan exempelvis sörmlänningar och norrbottningar, mellan östgötar och skåningar. Man hittar beröringspunkter mellan jämtar och de som bor i Tröndelag. Hela Tornedalen hänger ihop mycket starkare än vad nationsgränsen mellan Sverige och Finland någonsin kan avgränsa. Hela den svenskspråkiga delen av södra Finland har starka band till Mälardalen liksom skåningar och hallänningar har starka band i Danmark.

Listan på platser där smeknamnen härstammar från och där nätverken har sina grenar kan göras lång men vi stannar nu och vi konstaterar att det här hänger ihop. Att vi inte borde göra regionindelningen konstigare än att använda begreppen Götaland, Svealand och Norrland samt Gotland och Halland eftersom de redan fått regeringens löfte om att få bilda egna "storregioner". Gotland som ”storregion” blir trovärdigt och önskvärt först efter ett omfattande nätverksbyggande, låt oss starta det bygget nu.

Därutöver måste vi lära oss att samarbeta mycket bättre i hela Norden gällande EU. Naturligtvis får vi ett helt annat genomslag om vi klarar av att snacka oss samman och driva gemensamma Nordiska uppfattningar, (med gemensamt Norden menat jag inte bara Sverige, Finland och Danmark; jag tänker också på Baltikum och Island och på sikt även Norge) inte köra var och en sitt eget race.

Sökande efter sund gruppdynamik

På radio i P1 pratas om attitydförändring i arbetslivet och om att förändra vanliga människors uppfattning om arbetsplatsen. Exemplen är Skatteverket och Sveriges radio. Skatteverket har kommit fram till att grupperna arroganta, byråkratiska och lyssnande samt förklarande i allt väsentligt täcker in hur den egna personalen förhåller sig till allmänheten. Verket har själva kommit fram till att upp till 20 % av medarbetarna tidigare har återfunnits i gruppen arroganta som utgick från att allmänheten var fuskare. Nu har verkets ledning börjat ta ansvar och pratar med personalen om att det här är ett attitydproblem. En arrogant hållning utgående från att allmänheten är fuskare är varken trevligt eller speciellt effektivt ur fiskal synvinkel. För att visa på självinsikt lyfter samtidigt Sveriges radio fram ”Skärpt avgiftskontroll kommer att ske i ……..” och visar därmed att Skatteverket inte på något sätt är ensamma om att behöva jobba med hur man själv vill bli uppfattad.

I veckan såg jag början av ett TV program med Janne Josefsson. Han lyfte fram attityden främlingsfientlighet bland vårdpersonal. Ledningen för vården i Södertälje doppades verbalt i tjära för att sedan rullas i fjädrar. Tyvärr hade jag inte möjlighet att se klart inslaget, men vad jag såg fångade det som jag ofta tror är anledningen till att det går fel.

Man pekade på att vården har ett kvalitésäkringssystem där det rapporterats om dåligt bemötande men ledningen är för flat för att ta i problemen. I stället hade ledningen sopat problemen under mattan. I TV satt ledningen och förklarade att man inget visste, att de som sett problemen inte rapporterat på rätt sätt.

Jag tror det är så enkelt som att vi inte förväntas tänka själva och ta tag i problem. Vi har skapat en atmosfär av att alla problem hela tiden kan lastas över på någon annan.

Det kan handla om att den som jobbar i vården förväntas rapportera i något opersonligt system om felaktigheter i bemötande i stället för att direkt konfrontera den som skapar otrevlig stämning. Ett positivt exempel kan vara läraren i Ängelholm som tar tag i problem med mobbning. Han vill att klassen tillsammans med barnens föräldrar ska lösa problemet i stället för att bolla vidare och göra problemet till någon annans, för att därefter själv springa och gömma sig. I går skrev jag om läraren i Linköping som rapporterade min sons busringning till rektorn som i sin tur kom på den ljusa iden att lämna över till polisen. Där var överdriften så stor att det hela blev tokroligt.

Det kan handla om Skatteverket eller Sveriges radio där nämnda radioprogram indicerar att ledningarna är problemen på spåren. Väldigt många av svaren på hur omvärlden uppfattar en grupp, en arbetsplats, en förening, en skolklass eller en myndighet handlar om hur man internt i gruppen klarar av att förhålla sig till varandra, tänka själv och att kommunicera.



I Russparken på Lojstahed behövs inga rapporteringssystem. Gruppen blir strax väldigt tydlig med att det inte är acceptabelt ”Russbeteende” att ligga i maten.