Almedalen

Kändes som om jag "bara skulle" uppleva Almedalen under Almedalsveckan detta mitt första år som Gotlänning. Visst finns det en hel massa som behöver göras uppe i Västermo (mitt föräldrahem i Sörmland). Men Västermo finns säkert kvar och risken att jag helt plötsligt skall vara begåvad med ett arbete här på ön, så att jag inte får tid att arbeta i Västermo, känns inte överhängande.

Vad har då höjdpunkterna varit?

1. Kocken som ambassadör för Sverige.
2. Demokratirådets rapport.
3. Adaktussons utfrågningar av partiledare.

Patrik från Stava och Odd från Ejmunds berättade om gården som infallsvinkel och företrädare för krogen 50 kvadrat samt Carl Jan Grankvist berättade om svenskt kök med influenser från hela världen, kort sagt matupplevelsen.

Demokratirådets rapport 2008.

Hela skrälldusen med lärda personer som skrivit en bok som handlar om ifall opinionsmätningarna är ett hot eller en välsignelse för demokratin visade upp sig.

Moderatorn ställer fråga till Ingemar Reepalu om han anser att opinionsmätningarna borde begränsas. Reepalu befann sig på presentationen helt utan roll men han hasplade ändå ur sig ungefär. ”Att rösta i allmänna val är en så viktig handling att respekt för var och en bjuder att var och en ges tid för reflektion utan att påverkas av ideliga opinionsmätningar under sista veckan inför ett val.”

Spontant känner jag väldigt mycket för Reepalus svar. Jag tror att vårt största problem i Sverige av i dag är att folk tänker för lite själva.

Det vore en välsignelse om folk reflekterade själva och tog ansvar för sina ställningstaganden i stället för att hela tiden "följa John". Tyvärr är nog inte verkligheten så där enkel att man bara kan komma överens politiskt om att SCB inte ska presentera opinionsmätningar sista veckan inför valet och vips börjar folk tänka själva. Naturligtvis kommer pressen att göra egna mätningar och visst kommer de politiska partierna att vilja fånga väljare in i det sista.

Sveriges Radios VD Kerstin Brunnberg ställde frågan. Är det något mer som politiker vill förbjuda. Enligt henne var Reepalus förslag att jämföra med vad man kunde förvänta sig av Mugabe.

Visst kan det vara lite underhållande med överord ibland men i långa loppet tror jag att debatten är betjänt av seriositet och att man pratar med varandra. Inte ständigt plattar till varandra.

Sedan var det då Adaktusson. Jag lyssnade på när han intervjuade Jan Björklund respektive Maud Olovsson. Trevligt, men någon politisk aha-upplevelse kan jag inte påstå att det blev.

Just nu verkar det som att Svensk politik handlar om att säga så lite som möjligt:

1. Att låta betraktaren själv tolka in budskapet som skall motivera den enskilde att rösta på det ena eller på det andra alternativet verkar vara huvudsakliga strategin. Samtidigt anstränger sig beslutsfattarna för att ge intryck av att det är "vi välinformerade som tar hand om besluten", kanske är makthavarna övertygade om att det blir bäst när inte vanligt folk bryr sig.
2. Därutöver symboliserar FRA frågan väldigt mycket av Svensk politik just nu. Att principen om yttrandefrihet och frihet att tipsa media inte är förenligt med massavlyssning av Svenska folket ignoreras helt av beslutsfattarna. I stället för att motivera det egna ställningstagandet gömmer Riksdagsledamöterna sig bakom att "Det här är väldigt svårt, jag tar ansvar, både Wilhelm Agrell och ÖB är överens om att vi behöver signalspaning, men det anser tydligen inte du, fast jag har respekt för det också."

Sammanfattning "Godag yxskaft".

Den smakliga upplevelsen på restaurangen känndes bättre genomarbetad och mera genomtänkt än vad något politiskt budskap gjorde under veckan.