Inte aktuellt sa statsministrarna om att riva Nordens gränser

Jag hörde en skröna om att den gamle finske presidenten Kekkonen vid bastubad tillfrågats av dåvarande ledaren i Ryssland, vem det nu kunde ha varit, ifall de inte skulle radera ut nationsgränsen mellan Finland och Ryssland (alternativt handlade det om Sovjetunionen på den tiden). Kekkonen lär ha avfärdat frågan med att ”jag börjar bli så gammal att det skulle bli allt för tungt för mig att regera ett så stort land”.
Visst är det intressant att kommentarer och bloggar nästan entydigt stödjer Wetterbergs förslag medan statsministrarna avfärdar drömmen om enat Norden.

Jag vet inte om statsministrarna som samlats i Stockholm på Nordiska rådets session har hunnit bada bastu, men visst präglas svaret av att ingen av dem ser sig själv som den självklare ledaren för ett enat Norden.

”Det finns mycket att vinna på samarbete. Men Norden bör inte vända sig inåt”, säger statsministrarna.

Är det inte i själva verket så att argumentet ”Norden bör inte vända sig inåt” är den verkligt stora anledningen till att bilda den förbundsstat som Wetterberg föreslagit. Rimligen kan inte omvärlden uppleva fem jämställda ledare för Norden lika tydligt som en gemensam ledare. Rimligen måste fem stater som gemensamt skall förhålla sig till omvärlden ha oerhört stort behov av att förankra i gruppen av ledare som i sin tur har behov av att förankra i respektive regering.

Kanske uttrycket ”ju flera kockar dess värre soppa” är tillämpligt? Visst är alla överens om att det "finns mycket att vinna på samarbete" men alla verkar vara fullt upptagna i sin egen ankdamm.