Blodgivning och organdonation

Hej Gösta !



Jag är glad över att du skriver om ”Blodgivning”. Jag har själv regelbundet lämnat blod sedan 1980-talet. I början var nog min bevekelsegrund ungefär så som du beskriver det. ” nästa gång kanske du behöver få blod för att överleva efter en olycka och du kan väl inte förvänta dig att andra ska lämna blod för din skull om inte du också lämnar till andra”.

Efter en tids regelbundet blodgivande tvingades jag erkänna för mig själv att det inte längre enbart var viljan att göra en insats, att framstå som en god människa, som drev mig till blodtappningen.

Det var och det är fortfarande så att jag tycker det är skönt att lämna blod. Kanske är det kroppens egen mekanism för att ersätta vad som har avlägsnats som skapar den inre känslan av välbehag. Jag har fått markant bättre Hb värden under tiden som jag varit blodgivare. Jag vet att mitt blod testas regelbundet vilket betyder att chansen att upptäcka en eventuell uppdykande sjukdom i ett tidigt stadium ökar. Kort sagt, jag ser ett antal bärande argument för att vara blodgivare som är rent egoistiska och jag vill erkänna det.

Därmed inte sagt att det är fel att vara blodgivare därför att man vill göra en insats. Men det finns ytterligare insatser att göra för den som ärligt vill hjälpa till. Låt oss göra det, om du nu inte redan har anmält dig till transplantationsregistret Gösta.

Det råder stor brist på organ för transplantationer i Sverige. Antalet organdonationer per miljon innevånare är lägre i Sverige än i flertalet andra länder i Europa.

Det finns gott om exempel på ungdomar som fått ett helt nytt liv efter att dom fått en ny lever eller en ny njure.

I alla fall för mig skulle det kännas bra att lämna reservdelar för att hjälpa någon annan när jag själv inte längre behöver dom.