Ska staten och "gammelmedia" diktera vad som får sägas offentligt?

”Reepalu hetsade inte mot judar” erfar Svd 2010-03-06. Bakgrunden är att justitiekanslern Anna Skarhed granskat honom för hans starkt kritiserade uttalanden i Malmö om judar som flyttar från orten.

Enligt Svd är anledningen till att han inte fälls att hans uttalanden presenterats på Skånska Dagbladets hemsida och inte av Reepalu själv.

Lite intressant är Svd:s vinkling att hemsidor normalt inte faller under yttrandefrihetsgrundlagen, men att justitiekanslern skall ha motiverat sig med att eftersom Skånskan har ett utgivartillstånd så finns inte anledning att klandra Reepalu.

Här gäller det att hålla isär begreppen. Om Reepalu hade rätt eller fel i sina uttalanden är något helt annat än frågan om ifall att han hade rätt ett säga som han gjorde eller inte. I min värld är det närmast självklart att Reepalu och alla andra skall ha rätt att säga vad som helst. Jag tror faktiskt att det på lång sikt är viktigt för demokratin att alla får uttrycka vilka åsikter som helst. Därutöver är det viktigt för demokratin att inte låta sådant som man upprörs av stå oemotsagt. Här har vi alla ett stort ansvar.

Personligen känner jag mig inte så engagerad i sakfrågan som Reepalu hamnat i blåsväder för att jag har något intresse av att lufta mina åsikter offentligt. Däremot upprörs jag kraftigt av att ”gammelmedia” som jag lärt mig kalla de gamla etablerade nyhetskanalerna, vill skapa en föreställning om att alla som skall uttala sig offentligt måste ha utgivartillstånd.

Om vi tillåter samhället att lägga locket på, att filtrera vad som får sägas offentligt och ger ”gammelmedia” momopol på att framföra kontroversiella åsikter, då accepterar vi ju censur.

Jag som trodde att DDR-Sverige tillhörde det som vädrades ut i början av 1990-talet.