Det är papperstigern som är problemet

PJ Anders Linder skriver insiktsfullt i Svd om intrigmakerierna inför nomineringarna i våra riksdagspartier. Blir man indignerad över att politiker intrigerar mot varandra har man en väldigt oskuldsfull bild av politik, skriver han. Enligt honom är det papperstigern som är problemet. Med det menar han att det fortfarande krävs alldeles för mycket för att personröster skall göra skillnad.

Visst delar jag hans uppfattning att spärren för när personröster påverkar är satt alldeles för högt. Ändå anser jag att koncentrationen av beslut till ett fåtal proffspolitiker är ett minst lika stort problem för demokratin som vad nomineringsmyglet är.

Med det inte sagt att jag accepterar mygelprocesser. Oskuldsfull bild av politik eller ej.

Förr eller senare brukar även partifållornas värsta inpiskare få ge sig. Men med många delaktiga i beslutsprocessen blir det svårare för toppolitikerna att bara omge sig med lydiga eftersägare.