Hearing om kulturprogrammet

De flesta är nog överens om att kulturen i sig har ett egenvärde. Egenvärdet ligger invävt i det som varje kulturkonsument själv upplever, att hitta sig själv eller att allmänt förvärva en ökad klarsyn. Det här är värden som inte låter sig mätas i kronor och ören.

För någon vecka sedan hade Kultur- och fritidsnämnden hearing om kulturprogrammet som nu är föremål för färdigställande och som är tänkt att vara vägledande ungefär till 2015. Ca 80 kulturintresserade Linköpingsbor deltog i diskussion om förslaget till kulturprogram som en arbetsgrupp hade utarbetat.

Diskussionen inleddes av en väldigt 1970 – tals inspirerad elitkulturföreträdare från staden.

Han hade noterat att författarna av programförslaget helt riktigt hade konstaterat att kulturen i sig hade ett egenvärde. Sedan bad han arbetsgruppen som satt i panelen att kommentera motsägelsen i att därefter konstatera att kulturkonsumenternas efterfrågan i större utsträckning skulle beaktas och att vi därutöver hade påstått att man i större omfattning ekonomiskt måste väga olika kulturella begivenheter mot varandra.

Jag uppfattade att elitkulturföreträdaren hade förväntat sig någon form av revolution i salen när han dragit fram detta oerhörda i ljuset.

Den kulturintresserade publiken sa inget, varefter jag själv hade nöjet att få påpeka att det numera råder bred medvetenhet om att ”även den kommersiella kulturen har ett berättigande” och att de gamla nationella målen för kulturpolitiken numera motverkar en sund utveckling av kulturpolitiken.

Min uppfattning är att den 1970 – tals inspirerade elitkultur företrädaren inte hämtade sig efter att den av honom förväntade revolutionen uteblev.