Utrikesjournalistik: Vilken globalisering?

I går skrev jag i min blogg om frågeställningen ifall det är bra eller dåligt att de som inte är "riktiga experter" generellt får mera utrymme, i samhället.

I dagens DN 2009-03-21 skriver Lisa Bjurwald om just exemplet traditionell nyhetsbevakning som jag först exemplifierade med. Hon ger en intressant och insiktsfull vinkling ur den professionelle journalistens perspektiv.

”Ju längre bort vi kan se, desto mer tycks vi ägna oss åt navelskådande. Det är en tragisk ironi att globaliseringen gett nyhetsrapporteringen ett allt starkare fokus på det lokala snarare än det globala. Samtidigt har den befintliga utrikesbevakningen försämrats markant. Fler och fler erfarna och kunniga korrespondenter ersätts av stringers, fasta frilansar i utlandet. På ytan är skälen rent ekonomiska, men det handlar i lika hög grad om en nedprioritering, till och med en statussänkning, av verksamheten. Förståelsen för det klassiska reporteruppdraget, att faktiskt vara på plats, har minskat. Nätets medborgarjournalistik är en bidragande orsak”.

Hon avslutar sin artikel med ett trettio år gammalt citat. ”Jag tvivlar på att läsarna verkligen förstår vad den islamiska revolutionen i Iran innebär för folket”, lär Washington Post-reportern Meg Greenfield ha sagt. ”När Columbus upptäckte USA trodde han att det var Indien – men vet vi egentligen särskilt mycket mer i dag?”

Jag beundrar människor som likt Lisa har förmåga att utan skygglappar göra en så skarp nulägesanalys av vad som händer på arenan där hon själv är yrkesverksam. Visst begriper jag att det nog inte finns något samband mellan vad jag skrev i går och vad Lisa skrev i dag, men jag gillar hennes timing.

Om hon sedan kan följa upp nulägesanalysen med en lika skarp vision om vad som kommer att hända på arenan nyhetsbevakning. Då har hon visat upp extrem omvärldskunskap och självdistans i sin yrkesroll.

Önskvärda experter eller bakåtsträvande revirpinkare?

- Är det bra eller dåligt att de som inte är ”riktiga experter” får utrymme?

- Är det bra eller dåligt att vanligt folk på sitt lite grovhuggna sätt tillåts göra saker eller förmedla åsikter utan att etablerade förståsigpåare först med sin överhöghet skall lägga till rätta (pinka revir)?

Det som får mig att fundera i de här banorna är en artikel av Stig Roland Rask, 2009-03-09 i KK-stiftelsens skrift Unga nätkulturer.

Han ställer frågan ”är traditionell nyhetsbevakning ute”, med anledning av att folk som bara råkade befinna sig i närheten rapporterade världsomspännande om den tragiska flygolycka som drabbade Turkish Airlines utanför Shiphol i Holland för en tid sedan. Rapporteringen skedde långt innan etablerade nyhetskanaler ens hunnit reagera?

Vad händer när de stora nyhetskanalerna inte längre är först på plats? Hur ska ett traditionellt nyhetsteam arbeta när folk som bara råkar befinna sig i närheten kan rapportera direkt till en världsomspännande tjänst som till exempel Twitter?

Givetvis känner sig etablerade nyhetsförmedlare kränkta av att någon annan, som inte dubbats in i kåren, är först med nyheten. ”Sen behövs det ju en riktig journalist för att verifiera fakta” med betoning på riktig förklarar nyhetsankaret på CNN.

Har hon rätt, eller är hon en tokrolig bakåtsträvare som talar i egen sak?

Är det inte med traditionell nyhetsförmedling som det var med tillverkning av nycklar, för något tiotal år sedan? Etablerade låssmeder var då tokroliga bakåtsträvare som ojade sig över vilken dålig kvalité det blev på nycklar som tillverkades på alla möjliga varuhus. Kunden struntade i den låga kvalitén eftersom varuhusens nycklar var billiga och dessutom svarade upp mot den efterfrågan kunden hade.

Jag skall ge ytterligare exempel på när de som inte är ”riktiga experter” fått utrymme. I Linköping har Slöjdinstitutet 1987 inför stadens 700 årsjubileum framställt en skulptur i form av en stins. Jag tror att allmänheten gillar stinsen som fortfarande står kvar. Tydligen irriteras vissa förståsigpåare av dennes existens eftersom det inte är ”någon utbildad konstnär” som producerat den.

Som ett tjänstemannainitiativ diskuterade kultur- och fritidsnämnden i Linköping i början av förra mandatperioden att ta bort stinsen eftersom den inte var ”riktig konst”. Diskussionen ledde aldrig till något ärende i nämnden då det genast stod klart att politikerna stod på stinsens och på icke experternas sida. Däremot hamnade stinsen åter mitt i debatten när det var dags att städa upp efter en ”riktig konstnär” som begåvat staden med en rörlig lyktstolpe, som nästan alltid var trasig och som knappast gjorde någon glad.

Senare tog folkhumorn, i ett annat sammanhang, sig uttryck i att skapa begreppet ”rondellhund”, också det något som gillades av allmänheten, där etablerade förståsigpåare helt blev tagna på sängen.

Barnsjukvård & vård i livets slutskede

I dag förväntar sig sjukvårdspolitiker att läkare skall avbryta livsuppehållande behandling när hjärndödhet har inträffat eller när den kvalificerade medicinska bedömningen är att ett litet barn aldrig kommer att kunna kommunicera med omvärlden. Allmänheten förväntar sig att sjukvårdens resurser skall användas förnuftigt, att någon som är bortom all räddning inte skall blockera platsen när någon anhörig behöver högspecialiserad specialistvård för att rädda livet.

För mig är det självklart att en läkare som efter att ett kvalificerat läkarteam kommit fram till att livsuppehållande behandling skall upphöra ger smärtstillande dos som visar sig vara dödlig har gjort något barmhärtigt.

Åklagaren som ryckt loss händelsen från sitt sammanhang, skickat poliser till läkarens arbetsplats för att gripa henne och åtalat henne för mord därför att för höga doser av smärtstillande medel i efterhand har konstaterats tycker jag visat prov på fullständigt hjärnsläpp.

Är det verkligen förtydligade riktlinjer från Socialstyrelsen eller en parlamentarisk utredning om vård i livets slutskede som är mest angeläget just nu?

Är det inte så att den praxis som redan tillämpas i sjukvården är bra? Är det inte behovet av en bred diskussion med allmänheten om orsak och verkan och vilka prioriteringar som sjukvården redan gör som förtjänar informationsinsatser.

Naturligtvis är det orimligt att läkare skall riskera åtal för mord när de följer den praxis som sjukvården redan utvecklat. Visst kan vård i livets slutskede förtjäna en utredning men i nuläget har vi inte tid att vänta på något sådant.

Hela vården kommer att bli blockerad om alla läkare som sköter sitt jobb skall åtalas för mord och buras in.

Sökande efter regionens själ

Det inskränkta förhållningssättet ”sig själv nog” har hämmat regionernas utveckling i Sverige länge nog nu. Det var 1994 när vi blev en del av EU-gemenskapen, när kontakterna i Bryssel blev minst lika viktiga som kontakterna i Stockholm som regionbyggandet startade.
Nu 2009 har Gotland fått klartecken att bilda en egen ”storregion” och vi har ställts inför en oerhörd utmaning. Låt oss anta den utmaningen. Låt oss med Europas regioner som förebild skapa egna muskler. Låt oss likt Katalonien, Lille eller någon annan framgångsrik europeisk region på sikt göra den egna regionen viktigare och starkare än staten.

Nyckeln till skapandet av den egna starka ”storregion” ligger i att bilda starka nätverk. Parterna som ingår i nätverket behöver inte nödvändigtvis ligga intill varandra. Ett bra exempel på att parter som ingår i regioners nätverkssamarbete inte behöver ligga nära varandra är Västerbotten och Karelen som samarbetat i många år. Tack vare det nätverket har stora volymer skogsråvara förädlats i Västerbotten. Lombardiet i Italien och Katalonien i Spanien lär ha omfattande utbyte gällande teknisk utveckling.
Vad det är som gör att olika regioner finner varandra och utvecklar ett samarbete skiftar naturligtvis men oftast tror jag att vanliga dagliga kontakter som skapar samhörighet mellan personer är grogrunden när regionerna till slut finner varandra. När vi letar efter dessa samhörigheter tror jag vi skall leta efter lokala identiteter.

Östgöte eller stockholmare, sörmlänning eller dalmas ja kanske rent av västmanlänning eller värmlänning och mitt uppe i allt detta har vi örebroare. Det här är trevliga benämningar, eller kanske är det smeknamn det handlar om, på folk som på ena eller andra sättet är starkt eller mera löst relaterade till någon ort någonstans mitt i Sverige. Begreppen har med identitet att göra. Var och en kan ha flera identiteter samtidigt. En del av identiteten kommer från bygden där vi bor. En del kommer från vår uppväxt eller från våra roller i arbetslivet. Annat kommer från atmosfären eller om man skall säga ”sådant som sitter i väggarna”. Med det menar jag sådant som kommer av intressen, politik, yrket etc. Vilka värderingar, vilka invanda rutiner vi följer kan vara avgörande för om vi uppfattas relatera till den ena eller till den andra geografiska etiketten. Vår identitet är komplex, baserad på såväl vår personliga och kollektiva historia som våra relationer i varje enskilt ögonblick men det råder inte längre någon tvekan om samhörigheten.

Genom öppenhet och vilja till att ge och att ta emot influenser från många håll får vi inte bara den egna identiteten förstärkt, vi får också en gemensam utveckling där jag är övertygad om att helheten är större än summan av delarna ifall att delarna nu låter sig avgränsas och mätas.
Även om de uppräknade geografiska etiketterna på många sätt hör ihop kan de inte sammanföras under något bestämt samlingsnamn, om anspråket skall vara ”någotsånär heltäckande”. När man söker efter minsta gemensamma nämnare hittar man beröringspunkter mellan de uppräknade, men också mellan exempelvis sörmlänningar och norrbottningar, mellan östgötar och skåningar. Man hittar beröringspunkter mellan jämtar och de som bor i Tröndelag. Hela Tornedalen hänger ihop mycket starkare än vad nationsgränsen mellan Sverige och Finland någonsin kan avgränsa. Hela den svenskspråkiga delen av södra Finland har starka band till Mälardalen liksom skåningar och hallänningar har starka band i Danmark.

Listan på platser där smeknamnen härstammar från och där nätverken har sina grenar kan göras lång men vi stannar nu och vi konstaterar att det här hänger ihop. Att vi inte borde göra regionindelningen konstigare än att använda begreppen Götaland, Svealand och Norrland samt Gotland och Halland eftersom de redan fått regeringens löfte om att få bilda egna "storregioner". Gotland som ”storregion” blir trovärdigt och önskvärt först efter ett omfattande nätverksbyggande, låt oss starta det bygget nu.

Därutöver måste vi lära oss att samarbeta mycket bättre i hela Norden gällande EU. Naturligtvis får vi ett helt annat genomslag om vi klarar av att snacka oss samman och driva gemensamma Nordiska uppfattningar, (med gemensamt Norden menat jag inte bara Sverige, Finland och Danmark; jag tänker också på Baltikum och Island och på sikt även Norge) inte köra var och en sitt eget race.

Sökande efter sund gruppdynamik

På radio i P1 pratas om attitydförändring i arbetslivet och om att förändra vanliga människors uppfattning om arbetsplatsen. Exemplen är Skatteverket och Sveriges radio. Skatteverket har kommit fram till att grupperna arroganta, byråkratiska och lyssnande samt förklarande i allt väsentligt täcker in hur den egna personalen förhåller sig till allmänheten. Verket har själva kommit fram till att upp till 20 % av medarbetarna tidigare har återfunnits i gruppen arroganta som utgick från att allmänheten var fuskare. Nu har verkets ledning börjat ta ansvar och pratar med personalen om att det här är ett attitydproblem. En arrogant hållning utgående från att allmänheten är fuskare är varken trevligt eller speciellt effektivt ur fiskal synvinkel. För att visa på självinsikt lyfter samtidigt Sveriges radio fram ”Skärpt avgiftskontroll kommer att ske i ……..” och visar därmed att Skatteverket inte på något sätt är ensamma om att behöva jobba med hur man själv vill bli uppfattad.

I veckan såg jag början av ett TV program med Janne Josefsson. Han lyfte fram attityden främlingsfientlighet bland vårdpersonal. Ledningen för vården i Södertälje doppades verbalt i tjära för att sedan rullas i fjädrar. Tyvärr hade jag inte möjlighet att se klart inslaget, men vad jag såg fångade det som jag ofta tror är anledningen till att det går fel.

Man pekade på att vården har ett kvalitésäkringssystem där det rapporterats om dåligt bemötande men ledningen är för flat för att ta i problemen. I stället hade ledningen sopat problemen under mattan. I TV satt ledningen och förklarade att man inget visste, att de som sett problemen inte rapporterat på rätt sätt.

Jag tror det är så enkelt som att vi inte förväntas tänka själva och ta tag i problem. Vi har skapat en atmosfär av att alla problem hela tiden kan lastas över på någon annan.

Det kan handla om att den som jobbar i vården förväntas rapportera i något opersonligt system om felaktigheter i bemötande i stället för att direkt konfrontera den som skapar otrevlig stämning. Ett positivt exempel kan vara läraren i Ängelholm som tar tag i problem med mobbning. Han vill att klassen tillsammans med barnens föräldrar ska lösa problemet i stället för att bolla vidare och göra problemet till någon annans, för att därefter själv springa och gömma sig. I går skrev jag om läraren i Linköping som rapporterade min sons busringning till rektorn som i sin tur kom på den ljusa iden att lämna över till polisen. Där var överdriften så stor att det hela blev tokroligt.

Det kan handla om Skatteverket eller Sveriges radio där nämnda radioprogram indicerar att ledningarna är problemen på spåren. Väldigt många av svaren på hur omvärlden uppfattar en grupp, en arbetsplats, en förening, en skolklass eller en myndighet handlar om hur man internt i gruppen klarar av att förhålla sig till varandra, tänka själv och att kommunicera.



I Russparken på Lojstahed behövs inga rapporteringssystem. Gruppen blir strax väldigt tydlig med att det inte är acceptabelt ”Russbeteende” att ligga i maten.

Att tänka själv och att ta vuxenansvar

Enligt Helsingborgs dagblad gav en lärare på en skola i Ängelholm sina elever i årskurs åtta i uppgift att utse vilken klasskamrat de tyckte var jobbigast. Rektorn på skolan säger till tidningen att han reagerat starkt men att han vill höra lärarens version innan han säger mer.

Tänk vad skönt det är när personer i ledande ställning tänker själva, inte bara rusar med i drevet och fördömer när någon har tagit tag i sådant som behöver göras något åt utan att dra igång en stor apparat och börja rapportera kors och tvärs.

Jag hoppas och jag tror att läraren på det här sättet vill lyfta upp ett problem för att få klassen, här tillsammans med barnens föräldrar att komma fram till en lösning på något som blivit jobbigt i gruppen men som inte hör hemma i något större forum.

Själv har jag erfarenhet av att i Linköping ha blivit kallad till polisförhör tillsammans med sonen som då var 16 år och hade ägnat sig åt att busringa i samband med en grupparbetsuppgift i skolan.

I det fallet anmälde läraren till rektor som i sin tur anmälde till polisen. Vi föräldrar kallades till förhör hos polisen tillsammans med sonen. Vi träffade en polis som hade fullt upp med att hålla sig för skratt medan han förklarade för sonen att den här gången skulle det inte bli något åtal, men att sonen skulle passa sig för att göra så här i fortsättningen.

Jag tror att vårt tokroliga exempel från Linköping kontra det som sker i Helsingborg är en mekanism som finns i samhället och som vi borde försöka dra fram i ljuset och komma tillrätta med i stället för att skränande fördöma de vuxna som i sina roller tänker själva.

Egentligen är det ju de som hela tiden skickar problem vidare till någon annan i stället för att själva ta i dem som förtjänar att hängas ut.

Hjälp till med visioner i stället för att misstänkliggöra

Om ön skall vara trovärdig som "storregion" måste vårt nätverk ha många grenar.

I dag hävdar DN på ledarplats att frågan, om varför Sverige som varit enhetsstat sedan Gustav Vasa och som relativt många länder har starka kommuner skall ha en administrativ mellannivå mellan primärkommunen
och Sveriges Riksdag, alltjämt är obesvarad. Därefter insinuerar de att hela regionfrågan kan vara ett självändamål för "politikerklassen".

Svd skriver att frågan är het som chili för den politiska klassen men kall som is för medborgarna.

Med den hållningen har de båda tidningarna motat in politikerna i ett hörn. Vad enkelt det är att avfärda hela diskussionen om den regionala nivån med att medborgarna är intresserade av målen, inte av med vilka medel som målen för vår samhällsplanering skall uppnås.

Egentligen är det så att DN med pratet om enhetsstat sedan Gustav Vasa och perspektivet medborgarskap i konungariket Sverige inte riktigt har tänkt färdigt. Under en stor del av den här tiden har Sverige även innefattat Finland och tidvis också Norge och Danmark.

I EU sammanhang kan vi nu behöva sluta oss samman och uppträda som Norden. Regionen kan ibland vara effektivare organ för samverkan än nationalstaterna. Exempel kan vara motorvägsbygget mellan Sundsvall och Trondheim.

Jag tror att medborgarna kommer att vara intresserade av de nya regionala tillhörigheterna när pressen börjar hjälpa till med visioner. När tidningarna börjar förmedla visioner om vad Gotland kan åstadkomma som egen "storregion" i samverkan med Mälardalen, Småland, Södra Finland, Baltikum, Norra Polen m fl, då kan det hända grejer.

Routeravdrag som komplement till rotavdrag

Ett suveränt förslag som säkert skulle skapa många arbetstillfällen.

Tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation Almega vill se avdragsgilla it-samariter som kommer hem till fok, installerar och pysslar om deras datorer och hemnätverk, routeravdrag. Förslaget går ut på att it-tjänster ska räknas in bland de hushållsnära tjänster och hantverkstjänster som nu ges skatterabatt.

Almegas förslag illustrerar de problem som lagstiftare och skatteverk står inför. När man först infört skatterabatt för städning och andra hushållsnära tjänster och sedan följt upp med rot-avdrag för villareparationer är skatterabattsanden oåterkalleligt utsläppt ur flaskan.

Liza Marklund med romanen gömda

Ola Sigvasdsson på Corren ser mer än en sida av Liza Marklunds haveri med romanen Gömda.

" Gömda är ett publicistiskt haveri. Samtidigt finns det något osunt i jakten på Liza Marklund. Skadeglädjen i nätforumen visar inga gränser”.

Framgångsrik, snygg, rik – och kvinna!

Äntligen! Rätt åt dig! Är Olas sammanfattning av reaktionerna.

Kanske har han rätt. Eller, behöver hon egentligen vara så bekymrad?

Kanske får försäljningen av Lizas roman ett välkommet uppsving av uppmärksamheten. Förmodligen är det många fler än Ola Sigvardsson som efter femton år äntligen bestämmer sig för att läsa boken. Rimligen är det bra för Liza med ytterligare försäljning av boken. Om inte journalisten Monica Antonsson med boken ”sanningen om Gömda” på nytt riktat uppmärksamhet mot boken hade den sakta försvunnit ut i en historisk glömska.

Ingen kan ta ifrån Liza äran av att ha skrivit en viktig debattbok.

Om Liza har så gott omdöme att hon ber de som hon misshandlat genom att vara vårdslös med sanningen om ursäkt så kommer romanen åter att rikta fokus på samhällsproblemet våld mot kvinnor.

Grattis till pr-framgången!

Ola Sigvardsson skriver att han skall köpa nästa deckare också av henne. Jag tror vi är många som kommer att göra så.

Pr-draget att skriva ned henne var rent av snillrikt ur försäljningssynpunkt och även för att rikta fokus på samhällsproblemet våld mot kvinnor.

Att det sedan borde finnas utrymme för mera nyanser, att allt inte är svart eller vitt, gott eller ont, varmt eller kallt, sant eller falskt är en annan viktig fråga som är värd att diskutera. Men vi blir inte av med samhällsproblemet våld och speciellt våld mot kvinnor av att allt för mycket fokus hamnar på Liza Marklunds upphottade sanning. En sanning som tydligen inte ens var en sanning eftersom den var upphottad.

Mörka krafter - bör dras fram i ljuset

Södermanlands nyheter skriver om Lennart som inte fick bli EU-kandidat trots att han fick flest röster från medlemmarna i provvalet. Partiet hade tydligen glömt mygla bort honom inför provvalet.

Anledningen till varför Lennart skyfflats bort är hans konservativa åsikter hävdar Södermanlands nyheter.

Var det rent av så att partiet tvingades "skydda demokratin så att det inte skulle bli fler som tyckte fel saker" ?

Frågan är ställd av en okunnig som trodde att demokrati handlade om att bemöta meningsmotståndare med argument och inte med byråkratiska maktmedel, intriger.

På ön kan man åka skidor

Så sent som i går var det barmark på Gotland. I dag finns skidspår som för all del inte kan mäta sig med Grövelsjön där vi firat nyår, men ändå. Jag är imponerad. Ideella insatser i kolossalformat från Svaide Roma SOK gör att man kan åka skidor så fort det fallit några snöflingor på ön.

Utsikt från balkongen hemma i Visby

Första gången jag ser ön i riktig vinterskrud.

Skidtur nära Lövåsgården vid Grövelsjön

Kan ett år börja battre? Skidåkning i det härliga morgonljus som ses på bilden?

Ingvar Kamprad uppmärksammas tokroligt

Jan Helin (chefredaktör) roar sig i Aftonbladet med att ställa två sidor av Ingvar Kamprad mot varandra. Den toksnåle Smålänningen. Så snål att det blir underhållande, ställs mot irritation för att han inte bidrar till lokalsamhället i Schweiz där han bor.

Om Kamprad skulle bli ”alla goda gåvors givare” tror jag att hela IKEA:s varumärke skulle skadas.

Att göra rubrik på att säga sig vilja avslöja Ingvars hemliga lyxliv är så larvigt att själva journalistiken förtjänar det tokroligas uppmärksamhet.

Bara i Jantekulturens högborg kan Toblerone bli viktigare än politiska helheter. Bara i Jantekulturens högborg är det viktigt att skita ned den som är symbol för en prestation utöver det vanliga.

Kanske 2008 års skickligaste opinionsbildare

Mikael Nilsson skapade en av 2000-talets hittills största opinionsbildningar när han under sommaren 2008 startade sidan www.stoppafralagen.nu. Sidan hade redan efter fem dagar 350000 unika besökare.


Till slut har det uppstått ett rejält motstånd mot det som hade kunnat vara "Stasis våta dröm". Tyvärr känner ännu inte folk till att socoigramen som ilustreras nedan används för att kartlägga oss svenskar.


Är det kanske för att vi under allt för lång tid kunnat ta vår integritet för självklar som staten kunnat smyga på oss kontrollsamhället utan påtagliga protester, förrän nu.




Naturligtvis skulle det vara mycket lättare att sätta dit brottslingar om man hela tiden hade benkoll på precis allt vad alla gjorde, när de gjorde det samt var de befann sig och med vilka de kommunicerade. Men de allra flesta människor är inte brottslingar och borde därför inte utsättas för integritetskränkande övervakning.

Censur & statliga monopol

Sverige är idag det enda landet i Norden som fortfarande har kvar censur. År 2008 finns det en myndighet som har rätt att förhandsgranska information.

Det är dags att den rätten försvinner säger riksdagsledamöterna Stefan Tornberg, Annie Johansson och Johan Linander med anledning av att de vill avskaffa filmcensuren.

Av den anledningen hoppas jag mycket på nämnda trio när det gäller spelpolitiken.

Nu föreslår regeringens egen utredare censur av internet, förmodligen med Kina som förebild, efter att han fått i uppdrag att se över den svenska spelpolitiken?

Spelmonopolet, alkoholmonopolet och apoteksmonopolet är de värsta exemplen på kvarlevor från ett Sverige på väg mot ett samhälle som i dag knappast någon säger sig vilja ha.

Törs vi hoppas på att Tornberg/Johansson/Linander verkligen menar allvar med att de vill se ett censurfritt Sverige?

Törs vi hoppas på att de skall palla för trycket den här gången, när det börjar blåsa snålt och Anders Borgs socialkonservativa protektionism måste övervinnas?

Törs vi hoppas på en verklig utförsäljning av Svenska Spel, Systembolaget och Apoteksbolaget?

Förberedelser måste göras nu, om försäljningar skall bli av efter lågkonjukturen!

Sex månaders lagring

Att lagra fast telefoni, mobiltelefonabonnemang och internetacesser i sex månader utan brottsmisstanke är mindre orimligt än att hålla på längre.

Kompetens som står oanvänd

Jag hade nöjet att träffa gamla vänner på ett legitimerat ”må bra företag” i går.

Under avdelningen skrönor kan återges ” VD:n som kliver in i en taxi på Arlanda, taxichauffören frågar vart han önskar åka. - Kör mig vart som helst, jag behövs över allt”.

Den verkligheten känns för mig väldigt avlägsen och jag tröstades med att ”arbetsgivare som tackar nej till mig och till personer i samma situation som jag med motiveringen att vi fyllt femtio år gör ett jättemisstag”. Tänk vilken kompetens och vilken erfarenhet som bara får stå oanvänd.

Därutöver berättades om kommunen (vi kan säga att det var Knäckebrödhult) som på strategisk ledningsnivå beslutat att ingen chef skulle få bemöta medarbetare som ställer förslag med ”rakt nej”. Resonemanget gick ut på att medarbetaren skulle känna sig delaktig och sedd. Jag bara stönar när jag tänker på det.
Rätt använt kanske det inte behöver bli tokigt men i verkligheten kommer en sådan organisation att skriva rutiner och tillämpningsföreskrifter till förbannelse, i stället för att utveckla verksamheten.

Underskatta inte vanligt folk

Göran Skytte pekar på att Mona Sahlin och Morgan Johansson tror att vanligt folk låter sig förledas av enkla slagord bara för att ekonomin kärvar.

Attityden "det är svårt att inte underskatta vanligt folk" håller på att straffa sig!

Att vända på perspektiven

Tidigare hade demokratiteoretiker förutsatt att de svåraste besluten skulle handhas av experter. Lippmann och Dewey vände på begreppen: I de mest komplicerade sakfrågorna går det inte längre att tro på experter som beslutsfattare. En välfungerande demokrati är snarare unik i sin förmåga att låta ett myllrande kollektiv av subjektiva uppfattningar ta över då den etablerade vetskapen inte längre räcker till.

Slutsatsen är att: Utan vanligt folk går det inte!