lördag, mars 21, 2009

Utrikesjournalistik: Vilken globalisering?


I går skrev jag i min blogg om frågeställningen ifall det är bra eller dåligt att de som inte är "riktiga experter" generellt får mera utrymme, i samhället.

I dagens DN 2009-03-21 skriver Lisa Bjurwald om just exemplet traditionell nyhetsbevakning som jag först exemplifierade med. Hon ger en intressant och insiktsfull vinkling ur den professionelle journalistens perspektiv.

”Ju längre bort vi kan se, desto mer tycks vi ägna oss åt navelskådande. Det är en tragisk ironi att globaliseringen gett nyhetsrapporteringen ett allt starkare fokus på det lokala snarare än det globala. Samtidigt har den befintliga utrikesbevakningen försämrats markant. Fler och fler erfarna och kunniga korrespondenter ersätts av stringers, fasta frilansar i utlandet. På ytan är skälen rent ekonomiska, men det handlar i lika hög grad om en nedprioritering, till och med en statussänkning, av verksamheten. Förståelsen för det klassiska reporteruppdraget, att faktiskt vara på plats, har minskat. Nätets medborgarjournalistik är en bidragande orsak”.

Hon avslutar sin artikel med ett trettio år gammalt citat. ”Jag tvivlar på att läsarna verkligen förstår vad den islamiska revolutionen i Iran innebär för folket”, lär Washington Post-reportern Meg Greenfield ha sagt. ”När Columbus upptäckte USA trodde han att det var Indien – men vet vi egentligen särskilt mycket mer i dag?”

Jag beundrar människor som likt Lisa har förmåga att utan skygglappar göra en så skarp nulägesanalys av vad som händer på arenan där hon själv är yrkesverksam. Visst begriper jag att det nog inte finns något samband mellan vad jag skrev i går och vad Lisa skrev i dag, men jag gillar hennes timing.

Om hon sedan kan följa upp nulägesanalysen med en lika skarp vision om vad som kommer att hända på arenan nyhetsbevakning. Då har hon visat upp extrem omvärldskunskap och självdistans i sin yrkesroll.

fredag, mars 20, 2009

Önskvärda experter eller bakåtsträvande revirpinkare?


- Är det bra eller dåligt att de som inte är ”riktiga experter” får utrymme?

- Är det bra eller dåligt att vanligt folk på sitt lite grovhuggna sätt tillåts göra saker eller förmedla åsikter utan att etablerade förståsigpåare först med sin överhöghet skall lägga till rätta (pinka revir)?


Det som får mig att fundera i de här banorna är en artikel av Stig Roland Rask, 2009-03-09 i KK-stiftelsens skrift Unga nätkulturer.

Han ställer frågan ”är traditionell nyhetsbevakning ute”, med anledning av att folk som bara råkade befinna sig i närheten rapporterade världsomspännande om den tragiska flygolycka som drabbade Turkish Airlines utanför Shiphol i Holland för en tid sedan. Rapporteringen skedde långt innan etablerade nyhetskanaler ens hunnit reagera?

Vad händer när de stora nyhetskanalerna inte längre är först på plats? Hur ska ett traditionellt nyhetsteam arbeta när folk som bara råkar befinna sig i närheten kan rapportera direkt till en världsomspännande tjänst som till exempel Twitter?

Givetvis känner sig etablerade nyhetsförmedlare kränkta av att någon annan, som inte dubbats in i kåren, är först med nyheten. ”Sen behövs det ju en riktig journalist för att verifiera fakta” med betoning på riktig förklarar nyhetsankaret på CNN.

Har hon rätt, eller är hon en tokrolig bakåtsträvare som talar i egen sak?

Är det inte med traditionell nyhetsförmedling som det var med tillverkning av nycklar, för något tiotal år sedan? Etablerade låssmeder var då tokroliga bakåtsträvare som ojade sig över vilken dålig kvalité det blev på nycklar som tillverkades på alla möjliga varuhus. Kunden struntade i den låga kvalitén eftersom varuhusens nycklar var billiga och dessutom svarade upp mot den efterfrågan kunden hade.

Jag skall ge ytterligare exempel på när de som inte är ”riktiga experter” fått utrymme. I Linköping har Slöjdinstitutet 1987 inför stadens 700 årsjubileum framställt en skulptur i form av en stins. Jag tror att allmänheten gillar stinsen som fortfarande står kvar. Tydligen irriteras vissa förståsigpåare av dennes existens eftersom det inte är ”någon utbildad konstnär” som producerat den.

Som ett tjänstemannainitiativ diskuterade kultur- och fritidsnämnden i Linköping i början av förra mandatperioden att ta bort stinsen eftersom den inte var ”riktig konst”. Diskussionen ledde aldrig till något ärende i nämnden då det genast stod klart att politikerna stod på stinsens och på icke experternas sida. Däremot hamnade stinsen åter mitt i debatten när det var dags att städa upp efter en ”riktig konstnär” som begåvat staden med en rörlig lyktstolpe, som nästan alltid var trasig och som knappast gjorde någon glad.

Senare tog folkhumorn, i ett annat sammanhang, sig uttryck i att skapa begreppet ”rondellhund”, också det något som gillades av allmänheten, där etablerade förståsigpåare helt blev tagna på sängen.

lördag, mars 07, 2009

Barnsjukvård & vård i livets slutskede


I dag förväntar sig sjukvårdspolitiker att läkare skall avbryta livsuppehållande behandling när hjärndödhet har inträffat eller när den kvalificerade medicinska bedömningen är att ett litet barn aldrig kommer att kunna kommunicera med omvärlden. Allmänheten förväntar sig att sjukvårdens resurser skall användas förnuftigt, att någon som är bortom all räddning inte skall blockera platsen när någon anhörig behöver högspecialiserad specialistvård för att rädda livet.

För mig är det självklart att en läkare som efter att ett kvalificerat läkarteam kommit fram till att livsuppehållande behandling skall upphöra ger smärtstillande dos som visar sig vara dödlig har gjort något barmhärtigt.

Åklagaren som ryckt loss händelsen från sitt sammanhang, skickat poliser till läkarens arbetsplats för att gripa henne och åtalat henne för mord därför att för höga doser av smärtstillande medel i efterhand har konstaterats tycker jag visat prov på fullständigt hjärnsläpp.

Är det verkligen förtydligade riktlinjer från Socialstyrelsen eller en parlamentarisk utredning om vård i livets slutskede som är mest angeläget just nu?

Är det inte så att den praxis som redan tillämpas i sjukvården är bra? Är det inte behovet av en bred diskussion med allmänheten om orsak och verkan och vilka prioriteringar som sjukvården redan gör som förtjänar informationsinsatser.

Naturligtvis är det orimligt att läkare skall riskera åtal för mord när de följer den praxis som sjukvården redan utvecklat. Visst kan vård i livets slutskede förtjäna en utredning men i nuläget har vi inte tid att vänta på något sådant.

Hela vården kommer att bli blockerad om alla läkare som sköter sitt jobb skall åtalas för mord och buras in.