lördag, februari 17, 2007

Centralamerika USA och Sverige

Nyss hemkommen från min resa i Centralamerika funderar jag över det förskräckliga i att samhället verkar vara så korrumperat, att så många människor är verkligt fattiga, har problem med droger och tar sig fram i kriminalitet där borta.

Jag funderar också över frånvaron av byråkrati, människors oerhörda vänlighet och att inget verkar vara omöjligt. På något sätt ser jag Sverige på 1920-talet och 1940-talet samtidigt. Gamla bussar med självägande chaufförer som är oerhört stolta och producentkooperativ för mjölkhantering växer fram vid sidan av kabel-TV utbyggnad.

Hur lång tid tror du det tar innan de där borta når upp till Svensk standard, är första frågan jag möts av när jag här hemma berättar vad jag varit med om.

Jag vet inte vad jag skall svara. Det är så komplext. Om vi med Svensk standard menar något som liknar USA fast inte lika mycket, blir svaret: Förmodligen aldrig.

Rimligen bör jag avgränsa mig till att uttrycka mig om Nicaragua. Det är där jag haft nöjet att på djupet få tränga in i vardagslivet på en gård som min gode vän köpt nära Matiguás, där Sandinisterna under inbördeskriget tränade sina styrkor. Därutöver har jag varit i La Patriota, Rio Blanco, Managua, Granada och San Juan del Sur och jag har besökt delar av Guatemala, El Salvador och Honduras.

Problemen verkar vara de samma i hela Centralamerika men Nicaraguas sätt att förhålla sig till USA verkar vara väsenskiljt från övriga Centralamerikanska länder. Då jag med ryggmärgen tycker illa om alla former av förmynderi så hjälps det inte att jag med skräckblandad förtjusning gillar Nicaraguas uppstudsighet mot USA där Bill Gates och George W Bush, symbolerna för USA, blir de verkliga hatobjekten för Nicaraguanerna.

Fullt förståeligt bekymrar sig USA över narkotikans väg genom Centralamerika och in i USA. Med klassiskt storebrorsbeteende jagar USA knarksmugglare i hela Centralamerika utom i Nicaragua, där regeringen sätter stopp: Narkotika är inte Nicaraguas problem, det är ert problem i USA lyder resonemanget.

Nicaraguaner med missbruksproblem är så fattiga att de inte har råd att nyttja exempelvis kokain. I stället sniffar dom thinner eller lim. Om USA vill att narkotiktrafiken skall störas också i Nicaragua får USA ställa resurser till förfogande, sedan jagar nicaraguanerna själva knarksmugglarna är beskedet.

Kanske en väldigt kaxig attityd mot USA men folkrättsligt måste det vara självklart att inte trava in hos grannen utan lov, även för den som är mycket större.

Visst kommer det Nicaraguanska, eller skall jag våga mig på att säga Centralamerikanska, samhället att utvecklas väldigt fort, men USA är inte förebilden. På sätt och vis verkar Sverige vara mera förebild. Många känner till vår fria sjukvård och den vackra svenska kvinnan. En bonde var så glad över en smidig oxkärra att han utbrast ”så här smidig oxkärra finns inte i hela Europa”. Förmodligen hade han rätt, oxar i kommersiell drift är ju inte vanligt i Europa..

När utveckling går fort uppstår kulturkrockar. Jag frapperades av killen som körde ut stängselstolpar med oxar och samtidigt gick och pratade i mobiltelefon.

I den här världen är allt möjligt, nästan allt är tillåtet. Jag funderar över vad som är möjligt i Sverige. Håller det på att bli så att allt som inte uttryckligen är förbjudet i Sverige i stället håller på att bli obligatoriskt? Har vi någon valfrihet kvar om några år?

Förhoppningsvis kommer Centralamerika att skapa sin egen målbild. Ur deras perspektiv är förmodligen inte Sverige mer att se upp till än vad USA är.